verkliga nyheter för dem, som äro födda under loppet af detta århundrade". För granskning af de stycken, som uppföras, "hänvisa vi till Stockholmsposten för förra seculum, där de finnas tillbörligen anmälda och recenserade". Och Tegnér skref under riksdagen samma år till sin hustru på Östrabro: "För de små puttorna ber jag, att du ej måtte vara alltför sträng under spektakeltiden. Jag går själf aldrig på spektaklet här i Stockholm, med undantag af plenum och utskott, emedan det är obeskrifligt uselt".
Man talade en gång i ett middagssällskap, kort efter sedan Puke lämnat sin befattning vid teatern, om hans olämplighet för densamma och menade, att det gamla ordspråket "den Gud ger ett ämbete, den ger han också förmågan att sköta det", härvidlag icke hållit streck. En af de närvarande berättade då en anekdot om den namnkunnige Samuel Klingenstierna, Gustaf III:s snillrike informator, känd för sina många kvicka infall. Då prinsen en afton satt i kretsen af sitt lilla hof och roade sig med att utdela höga ämbeten åt de närvarande, yttrade han: "När jag blir kung, skall du bli riksråd, du fältmarskalk, dig tänker jag göra till amiral, o. s. v. Hvad vill du bli?" sade han åt Klingenstierna. "Ack, Ers höghet", svarade denne, "jag är gammal och önskar ingenting mera, men jag har en dräng, en mångårig trotjänare, och ville i underdånighet anhålla, att han måtte få bli Ers höghets morian". "Är han svart då?" frågade prinsen skrattande. "Nej", svarade Klingenstierna, "men han blir väl, bara han får sysslan". Så trodde man äfven, att det skulle gå med Puke, men det lyckades icke — han blef aldrig svart.
