öfvergick sedan till Johan Jolin, som sannerligen ej skämde bort den. Emilie Högquist excellerade på sin tid såsom Julie, efterträdd af den charmanta Zelma Hedin. I min ungdom såg jag tjocka Uddman spela invaliden Bataille, som patrullerar på fondvallen. När han skulle gå ned, halkade han traditionellt på öfversta trappsteget, och trots sin väldiga kroppshydda åkte han lätt och ledigt utför hela trappan ned på marken. 1864 gjordes en repris af stycket, då Jolin, Norrby och Sandstedt voro de tre invaliderna, dråpliga att skåda, och den förträffliga subretten Anna Sandberg var en vacker och hurtig Julie. Ännu en gång, 1897, försökte Dramatiska teatern att återupptaga ”Nya garnison” på spellistan med Ellen Hartman som Julie, en af de sista roller denna omtyckta aktris utförde, innan hon lämnade scenen. Traditionen i spelsättet hade emellertid då gått alldeles förlorad, och stycket gjorde icke något intryck på publiken.
Den här meddelade bilden är från 1867, året innan Jolin lämnade scenen. För en vän af riktig kostymering är det nedslående att se, hur oriktigt man redan på den tiden bar den trehörniga hatten. I stället för att den främre spetsen skall befinna sig öfver venstra ögats högra vrå, nedtryckt mot ögonbrynet, dock utan att täcka detsamma, pekar den här än hit och än dit. I våra dagar är det riktigt förskräckligt att se på Stockholms teatrar, för att icke tala om landsortsscenerna, hur personalen på grund af regissörernas försummelse eller okunnighet tillåtes att ibland bära hatten bak i nacken med luggen i pannan, ibland slänga den ur hand i hand,
