150
jämföre härmed våra moderna aktörers sätt att med en eller till och med bägge händerna hålla sin hatt på magen eller bröstet eller dinglande vid sidan. Hvilken betydelse man fordom fäste vid ett riktigt handhafvande af den trehörniga hufvudbonaden kan man bl. a. inhämta af excellensen Skjöldebrands memoarer, där han från sin vistelse i Paris 1810 berättar: ”Om aftonen gafs på Théâtre français Figaros bröllop. Komedien kan förmodligen aldrig hinna till en större höjd än den hunnit här. Fleury, namnkunnig bland annat som den, hvilken i hela Frankrike bäst bär en hatt under armen, spelte och var verkligen grefve Almaviva”.
Man skall måhända invända, att allt detta är pedanteri. Men vi skola komma ihåg, att vi numera icke lefva i en romantisk, poetisk tidsålder, utan befinna oss i en vetenskaplig och kritisk tid och äro därför mera noggranna i iakttagandet af en riktig kostymering.
Sångmästaren Karl Magnus Crælius, som närmade sig sextitalet hade blifvit skäligen slapp och orkeslös. Född 1773 anställdes han vid två och tjugu år såsom aktör och sångare vid Operan, men kunde oaktadt sin utmärkt vackra röst icke ofta användas, emedan han i dramatiskt hänseende var alldeles omöjlig. För att utveckla rösten reste han på egen bekostnad till Tyskland och gaf under början af sin färd konserter i Berlin, Leipzig med flera städer, hvarvid han skördade ampla loford för sin härliga
