pryddes nu som förut af Sveriges vapen hvilande på ett moln, bakom hvilket några solstrålar framlyste, och omgifvet af åtskilliga teatraliska attribut. När den klockan half sju höjde sig, började publiken applådera för att ge tillkänna sin tillfredsställelse med det sätt, hvarpå skådespelen ånyo öppnades.
Föreställningen inleddes med en af Beskow skrifven prolog, framsagd af Sara Torsslow klädd såsom den svenska sångmön i en hvit guldbroderad antik dräkt med en blå mantel, lagerkrans på hufvudet och lyra i handen. Sedan hon talat några ord om föryngringen af salongen och ägnat ett par smickrande rader till konungen, fortsatte hon:
”Bland dem, som scenens nöjen samlat här,
visst mången bättre dagars vittne är,
som sångens genljud minns i denna salen
af Vasa-Stenborg, Karsten-näktergalen,
Alcestes tårar under dödars hån,
Norrby-de Broen och Stading-Antigone.”
Nämnandet af dessa namn ledsagades för hvart och ett i orkestern med några takter ur deras förnämsta sångpartier.
”De äro borta som en ton förklingar,
som blommans doft flyr hän på vindens vingar,
och ingen gud med kaducén i hand
dem kallar åter ifrån Stygens strand.
Blott en Talias son från deras tider
sitt snilles skämt bland våra lekar sprider,
och, fast hans stjärna sänks mot vesterns bryn,
är han vår prydnad än och föresyn.”
