156
Denna hyllning af Hjortsberg åtföljdes i orkestern af pastoralen ur ”Kronofogdarne” och hälsades af applåder. Sångmön ordade vidare om konsten och fortsatte:
”Så kort är lifvet, konstens väg så lång —
så ljuder ren i fädrens visa sång —
och inom ännu trängre gränser sluten
är skådespelarn — hans är blott minuten,
i hvilken han är stor och undransvärd,
och ögonblicket är hans eftervärld.”
Därefter invigde sångmön rummet ånyo åt konstens vänner och hoppades, att ”vår tid” liksom den redan flydda skulle lära,
”att intet mål det gifs och ingen ära,
dit svenska snillet, ledt af Eder hand,
ej hinna kan i konstens rika land!”
Prologen afbröts på flera ställen af handklappningar och gafs ytterligare tre gånger, hvilket jag särskildt påpekar, emedan Dahlgren antecknat, att den uppfördes blott en enda gång.Anm Hvad som ej litet bidrog till publikens animerade stämning under aftonen var, att man, under det prologen pågick, fick höra saluten för en ny manlig tillökning af den kungliga familjen. Också hade prologen knappt slutat, förrän man skrek på folksången, hvilken sjöngs under en oerhörd entusiasm. Därefter följde Gustaf den tredjes mästerstycke ”Helmfelt” i ny instudering och med nya vackra kostymer. Almlöf spelade titelrollen, Fredrik Kinmansson hans far, Hjortsberg hade kvar sin gamla glansroll, soldaten Hurtig, och
