alla det spanska dramats former. Men sina förnämsta triumfer vann han dock inom den finare karaktärskomedien. Klein säger i sin Geschichte des Dramas om hans ifrågavarande komedi, att den måste beundras såsom den spanska teaterns finaste konstverk och dess diktare firas såsom Spaniens störste komediförfattare, Calderon icke ens undantagen. Och den spanske litteraturforskaren Ochoa, som dog 1872, utbrister: ”Om det genom en obegriplig ödets skickelse bestämdes, att hela vår gyllene tids dramatik skulle förintas, men blefve oss tillåtet att såsom dyra minnen af en så stor rikedom rädda t. ex. fyra dramer, skulle vi, hur stort värde vi än tillerkänna vårt folks vittra berömdheter, likväl icke ett ögonblick besinna oss på att ur det fruktansvärda skeppsbrottet rädda Calderons ”Tetrarca”, Moretos ”Stolthet mot stolthet”, Alarcons ”Den misstänkta sanningen” och Rojas ”Garcia del Castañar”.
Det torde måhända vara lämpligt att här erinra om att Alarcons komedi, ehuru i förändrad form, banat sig väg till vår teater. Corneille efterbildade den nämligen i sin ”Le menteur”, hvilken Steele för engelska scenen bearbetade till ”The lying lover”, som slutligen i fri öfversättning af Karl Gyllenborg under titeln ”Baron Sorgfri eller En förbättrad villhjerna” uppfördes på teatern i bollhuset första gången den 23 maj 1737 (se anmärkningarna).
Innehållet af Moretos komedi är i korthet, att Amanda (Sara Torsslow), dotter till grefven af Barcelona (Fr. Kinmansson), är känslolös för kärleken. Förgäfves täfla prinsar och riddare om hennes hand, till dess don Cesar (Almlöf) med tillhjälp af
