vunnit på en tid, såsom något nytt, icke måtte inrymma genren alltför stor plats på kungliga teatern i hufvudstaden. Det kunde annars snart nog hända, att stockholmsborna nödgas resa till någon provinsstad, där hrr Djurström, Wildner o. s. v. föra teaterspiran, när de önska se annat än småstadsspektakler”.
Utom detta ständiga gnat i pressen hade Beskow äfven förargelsen af kapten Anders Lindebergs oupphörliga fejder med Kungliga teatern om uppförandet af hans pjäser, hvilket återuppväckte kaptenens håg att grunda en egen skådebana i Stockholm. Så som förut omtalats (sid. 52 o. följ.) ingaf den teaterintresserade mannen redan 1827 en begäran att få bygga en egen teater, hvilket afslogs. Följande året erbjöd han sig att öfvertaga Kungliga teaterns administration, på hvilket han ej undfick något svar. Nu i mars 1832 offentliggjorde han i sin tidning en inbjudan till den dramatiska litteraturens och konstens vänner att genom tecknande af aktier subskribera till en Nationalteater. Aftonbladet rådde honom att icke bara slå omkring sig med löften åt aktietecknarna, utan uppgöra ett ordentligt kostnadsförslag samt vända sig först och främst till kapitalisterna och erinrade om, att den sju år förut nybyggda teatern i Jönköping kostade omkring femtontusen rdr bko. Först tio år senare fick han sin önskan uppfylld.
Den 12 mars gafs ”Juden” (se del. II, sid. 148) med Lars Hjortsberg för hundrade gången i titelrollen, som hörde till hans bästa skapelser, vid hvilket den tiden ytterst sällsynta jubileum han naturligtvis fick mottaga publikens rättmätiga hyllning. Ett par
12 — Svenska teatern V.
