196
man ej uppmuntrade den inhemska dramatiken. I Frankrike predikade den spirituelle kritikern Victor Chasles och andra, att man borde taga upp Shakspere, Calderon och Schiller i stället för att ständigt ge de inhemska osmakliga galärdramerna och vådevillerna.
En af de förnämsta anledningarna till detta teaterns förfall i hela Europa var det armod, som uppstått efter de förhärjande Napoleonska krigen. 1820- och 1830-talen var en afmattningens tid. Adeln, hvilken dittills varit de kulturella traditionernas befrämjare, var numera endast ett svagt återsken af hvad den fordom varit, och den klass af uppkomlingar och lycksökare, som vuxit fram ur samhällets lägsta lager, saknade allt sinne för konstens och bildningens betydelse. Det var otvifvelaktigt det nittonde århundradets minst lysande period.
Karl August Hagberg, hvilken i midten af 1830-talet såsom nyblifven docent gjorde en resa genom Tyskland och Frankrike, skrifver till Beskow om hur illa han trifdes i Berlin. Och sannerligen Preussen under Fredrik Vilhelm III:s tid kunde betraktas som ett sånggudinnornas förlofvade land. ”De sefirlätta tärnorna, — säger han — dem de gamla beskrifva såsom dansande kring Helikon med kransar i sväfvande lockar, gifva endast gästroller i Berlin: de gifva där ’den nya garnisonen’, nio flickor i uniform. Detta är den enda gestalt, under hvilken de kunna visa sig emellan bajonetterna. Mången finner dem i denna förklädnad retande, mången berömmer deras hållning, men man ser dock icke gärna Febi pilar dragas fram ur patronköket”. Så mycket bättre fann
