romanförfattare (se ”Benjamin Gapenströms äfventyr”, m. m.), autobiograf (jfr ”Farbror Mårten” och ”Filosofen på Norrbro”), vetenskapsman (se bl. a. den nya uppfinningen af ”Tuber på tre, fyra och fem fötter” i Stockholmsposten för några år sedan) och konstdomare (en öfversättning af Stockholmspostens konstkritiker lär vara företagen af Tieck i Tyskland och af Chateaubriand i Frankrike. Flera af dem hafva äfven redan varit införda i Edinburgh review). Skillnaden tycks blott vara den, att Goethe var endast allt detta; men hr Lindeberg är allt detta och ändå — ingenting. Då man betraktar honom, vet man ej, om man i första rummet skall prisa hans nu vaknade spartanska oegennytta, denna föresats att endast lefva af sin talang — hvilket är att vara nöjd med bra litet — eller denna religiösa dyrkan, med hvilken han tillber sig själf och knäfaller för sitt eget beläte. Lik den store Cicero håller han icke sällan sitt eget loftal och beskrifver som Caesar sina egna bedrifter. Cartesius började sitt filosofiska system med att glömma allt hvad han lärt; hr Lindeberg går ännu längre: utan att hafva lärt något, undervisar han i allt. Den härliga Nilen, som bereder Egyptens fruktbarhet, öfversvämmar blott en gång hvarje månad med gyttja, och Stockholmsposten gör det hvarje dag.
Dessa äro de grunder, på hvilka vi anhålla att få tillägna hr kapten Lindeberg vårt blad, och våga till en början såsom en captatio benevolentice (på samma sätt som den hedniske skalden Martialis förfor mot sina gynnare) begynna vårt verk med ett litet offer af nedanstående xenier. Vi börja med att tilldela
