köpman Freeport, spelad af Lars Hjortsberg, en okonstlad, butter men redlig och välgörande man, som vill hjälpa Lindane ur hennes betryck och själf nästan förälskar sig i henne; den ofvannämnde Frélon, som på ett utmärkt sätt framställdes af Sevelin; och den passionerade, svärmande, excentriska, unga, förnäma och vackra lady Alton, som Lindane utträngt ur lord Murrays hjärta, hvilken roll besynnerligt nog lämnats åt Karolina Bock, som icke alls passade för den. Huset var utsåldt, och publiken mottog det åldriga stycket ganska väl, ehuru det ej kunde ges mer än sex gånger, senast våren 1829. Föreställningen afslutades med en repris af ”Marlboroughs uniform”.
Teaterns nästa ”nyhet” var en annan af många tårar, dygd, heder och kärlek öfverflödande gammal femaktsdram, som man till Gustaf Åbergssons recett den 1 november gräft fram ur arkivets gömmor, Monvels ”Mathilda”, hvilken då icke varit gifven på tjugu år. Innehållet är i korthet, att grefve Orlheim (Åbergsson) lefde i ett lyckligt äktenskap med sin maka och deras dotter Matilda. Hans umgängesvän baron Wollmar skrifver för att hämnas sin försmådda kärlek ett bref, som antyder ett brottsligt förhållande mellan grefvinnan och honom, hvaraf Matilda skulle vara frukten, och låter detta bref, åtföljdt af hennes porträtt, falla i mannens händer. I sitt ursinne förskjuter denne sin maka, som af sorg däröfver snart lägges i grafven, och han vill ej mera se sin dotter, utan upptar i stället sin systerson Fredrik (Lindman) till sin arfvinge. År förflyta. Matilda (Charlotte Erikson) växer upp och får två friare, kusinen och Wollmars son (Almlöf).
