210
att utan skakning framföras på medar; en alldeles ny täcksläde anlände, hvilken jag med denna märkvärdiga färd skulle inviga. Tvenne vördnadsbjudande dalkarlar — liknande dem i min favoritopera Gustaf Vasa — upptogo mig på rådhusgården i en förträfflig länstol, hvilken troligen i forna dar tillhört någon förnäm rådsherre, och buro mig ett hvarf omkring bland den talrikt församlade folkmängden, som så ynnestfullt hälsade mig, att jag till och med tyckte mig höra några tysta hurrarop. Denna utmärkelse ökades ännu mer, då jag, uppkommen inför rätten, erhöll dess tillåtelse att få sitta under rättegången och således verkligen denna dag åtnjöt samma företrädesrätt med Rikets herrar, hvilka ensamt det är tillåtet att som parter sitta inför domstolen.”
Kapten Lindeberg, som beklagar sig öfver att han i ”Flugsmällan” blifvit smädad, skräder minsann icke själf orden i sin inlaga till kämnärsrätten. Då emellertid denna skrift upptar större delen af fyra nummer i Stockholmsposten, måste vi åtnöja oss med några antydningar om innehållet. Han börjar helt raljant med att han i ”Flugsmällans” versifikation genast tyckt sig finna en viss likhet med de 1829 utkomna ”Vitterhetsförsök”, öfver hvilka Haqvin Bager och Mattias Bjugg däruppe i Elysén kände den största förtjusning.Anm Men strax därefter förlorar kaptenen sitt goda humör och kallar ”Flugsmällans” författare för hvars mans niding, ej värd ett skott krut, och han ber Wessling hälsa den sannskyldige författaren, att han är en föraktlig usling, som till lågheten att smäda lägger fegheten att ej våga se sin man i ansiktet. I samma vefva framlägger han sin
