utomordentliga klangfullhet, uthållighet och mjukhet, som utmärka hennes organ, äro så oväntade, så oföreställbara, att man verkligen är frestad tro sig höra någonting från en annan värld än den vanliga". Dessutom hyllades hon i pressen med både franska och italienska verser. När hon så den 3 november, sin vana trogen, gaf ytterligare en kyrkokonsert till förmån för stadens fattiga, blefvo endast sjuhundra biljetter sålda. Man kunde ej utleta orsaken härtill, såvida icke den samma afton inträffade månförmörkelsen bar skulden till denna annars oförklarliga händelse.
Den 16 och 25 oktober samt den 13 november uppträdde hon på Operan. Priserna voro nära tredubblade, på amfiteatern, första raden och andra radens fond kostade biljetten fyra riksdaler banko, och de trenne konserterna inbringade omkring tolftusen riksdaler, en för våra dåtida förhållanden mycket stor recett, af hvilken teaterkassan fick behålla tredjedelen. Puke hade låtit å teaterkansliet försälja de flesta biljetterna i förväg, så att, då biljettkontoret öppnades, fanns endast ett fåtal att tillgå. De lurade spekulanterna uppstämde ett gräsligt oljud i förstugan och öfveröste teaterchefen in contumaciam med de gröfsta okvädinsord. Husen voro emellertid utsålda, sista gången till och med flera dagar i förväg och publiken i extas. Programmet vid de tre föreställningarna utfylldes af en enaktspjäs och ett balettdivertissemang. Själf sjöng "den gudomliga", som Marianne Ehrenström kallar henne, arior ur Rossinis "Sjöfröken", Portogallos "Semiramis", Zingarellis "Klytemnestra", Mozarts "Titus", där Crusell
