festrepresentation med en af direktören sammanskrifven prolog, som slutade med ett tal för konungen och drottningen, kronprinsen och arffursten. Därefter uppfördes ett likaledes af Strömberg författadt divertissemang med sång, kalladt "Högtiden eller Svenska lägret vid Leipzig" och slutligen gafs "Amelie och Montrose". Freden med Norge firades den 28 januari 1815, då en af Strömberg hopskaldad prolog, "Föreningen eller Fredsfesten", sju scener på prosa med sång, spelades före "Helmfelt". Teatern föreställer en fjälldal, genom hvilken en gränså flyter mellan Sverige och Norge. Från ena sidan komma norska bönder med sina familjer. Det är söndag, och samtliga äro högtidsklädda. En bonde tackar försynen för fredens välsignelser, och en annan utbringar ett lefve för Karl XIII, hvarefter den förste utropar: "Og den eiegode, vor ven, vor beskytter, vor velgiörer, prinds Karl Johan, han leve!", och så hurras det på nytt. Från svenska sidan inträda nu bondfolk för att höra, hvad som står på. Man svarar, att fred blifvit sluten. "Fred har det alltid varit här", genmäler en svensk. "Ret Nabo!" svarar norrmannen, "Fred har alletider værdt imellem os, skiöndt vores Övrighed har tænkt at stifte Ufred og före os bag Lyset – – nu, Gud skee Tak! det er förbi, vi ere frie og lykkelige, vi ere blevne svenske". Man kommer nu öfverens om att återställa bron öfver ån, hvilken förstörts, och midt på den mötas grannfolken och omfamna hvarandra. Nu inträder en norsk präst och manar sina landsmän att gå hem och genom läsning i bibeln göra penitens "for hele Ugens slemme Synderegister". Man svarar, att man
Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/45
Den här sidan har korrekturlästs
39
