lyckligt, om han tog bort de värsta vidunderligheterna, omarbetade han på ett par timmar hela stycket. De uppträdande fingo tala samma språk, och den nyuppfunna sköldmön Skandinavia ströks helt enkelt, hvarpå pjäsen ånyo annonserades. Men direktörens förbättringar tjänade till intet. Så länge talet rörde enbart Norge, höllo åskådarna sig stilla, men så snart brödrabandet vidrördes, läto hvisselpiporna höra sig, och slutligen blefvo dessa så gälla, stampningarna och skriken så våldsamma, att prologen flera gånger måste afbrytas. Några försökte öfverrösta oljudet med handklappningar, och på detta sätt omväxlade hvisselpipor och bifallstecken hela pjäsen igenom, endast slutrepliken: "Lefve konungen och brödrariket!" hälsades af en enhällig applåd. Denna skandalösa teaterföreställning hade emellertid till följd, att grefve Sandels, den mest omtyckte svenske ståthållare Norge haft, måste lämna sin post, emedan han uraktlåtit att inrapportera uppträdet till konungen, som inbillade sig, att man demonstrerat mot själfva föreningen, hvilket en tillsatt undersökningskommission sedermera fann icke vara ådagalagdt.
Stämningen i Stockholm var mäkta upprörd. Tidningarna innehöllo hetsiga artiklar. Dagligt Allehanda skref: "Hvad som i andra bildade konstitutionella stater alltid respekteras var just det, som mest och utan all anständighet misshandlades". Stockholmstidningen talar hotfulla ord: "Vi kunna vara förvissade, att han, som nu innehar de store Gustafvernas och Karlarnas lysande tron, ej lämnar någon förolämpning emot sig eller sitt folk ohämnad –
