54
öfversättningar och utländska tonsättares arbeten; slutligen skulle för det bästa svenska skådespel hvarje år af styrelsen utsättas ett pris af minst femtio dukater att utdelas af Svenska akademien och, att af Musikaliska akademien hvart tredje år utdelas, ett lika stort pris för en sångpjäs. Om detta förslag, tillägger kaptenen, ej vinner Kungl. Maj:ts bifall, förnyar han sin anhållan att få anlägga en enskild teater. På denna inlaga fick han ej något svar. I ridderskapet och adelns plenum den 18 november 1829 uppträdde friherre Ludvig Boije för friheten i teatrars anläggande såsom medel till smakens bildande, konstens förkofran och den inhemska dramatikens utveckling. Han påpekade, att under de senaste tretti åren, d. v. s. från 1799 till 1829, endast nitton svenska original blifvit gifna, däraf nio tragedier och skådespel (Virginia, Engelbrekt, Valdemar, Blanka, Oden i Svithiod, Svante Sture, Herman von Unna, Claræ kloster, Sulioterna) samt tio komedier (Lycksökaren, Slängkapporna, Doktor Petit, Äfventyraren, Ädelmodige domaren, Andebesvärjningen, Recetten, Skön Kirsti och Matts Hane, Tanddoktorn, Torparen), och dessutom ett par tillfällighetspjäser (Föreningen, Balder, Födelsedagen, m. m.). Nu kom kaptenen genast med en ny ansökan den 24 november, som emellertid ordentligt afslogs den 12 december. Frågan behöfde ännu ett tiotal år för att mogna.
Då grefve Puke icke lyckades få bukt med sina fjorton gensträfviga sujetter, hvilka sammanhöllos och uppmuntrades af Torsslow, som var själen i sammansvärjningen, beslöt han slutligen att börja
