liket. De föras sålunda bägge till samma ateljé, och tro bägge, att den andre är den verkligt döde. Betjänterna spelades af Hjortsberg och Sevelin, och deras förskräckelse för hvarandra var högst komisk att åse. Under denna stumma scen kan Sevelin en afton omöjligt återhålla en stark nysning. Hjortsberg, det andra liket, steg då fram, gjorde en djup bugning och sade med spöklik stämma: "prosit!", hvarefter han återtog sin stela position. Publiken hälsade detta lilla impromptu med handklappningar och bravorop, och brottet mot teaterstatuterna var med detsamma försonadt.
På Sara Strömstedts recett den 31 oktober repriserades en af Voltaires bästa tragedier, "Mahomet", som ej gifvits sedan 1814 den januariafton, då publiken skrattade åt Hjortsbergs Omar (se del IV, sid. 84). Denna roll hade nu öfvertagits af Lindman, som tycks ha missuppfattat dess betydelse och framställt profetens svärmiske förtrogne såsom en liten förnäm, egenkär uppkomling. Mahomet själf utfördes med värdighet af Almlöf, och de bägge slafvarna Seid och Palmir på ett särdeles förträffligt sätt af Torsslow och Sara Strömstedt. Recettagerskan hyllades varmt af publiken och kunde glädja sig åt en fullsatt salong. Den fröjden förunnades däremot icke Henriette Widerberg på hennes recett åtta dagar senare, då "Friskytten" gafs för endast halft hus.
Ytterligare tvenne recetter ägde rum innan årets slut, nämligen Gustaf Åbergssons afskedsrecett den 22 november, som jag utförligt omnämnt i föregående del, då jag förtäljde hans lefnadsöden, och Karl Fredrik Bergs recett den 29 december, hvarvid
