På kronprinsens namnsdag den 1 december gafs för första gången Spohrs tvåaktsopera ”Zemir och Azof”, som 1819 haft sin premiär på Frankfurtoperan under kompositörens egen ledning. Hos oss gjorde den icke någon egentlig lycka. De äldre erinrade sig med saknad Grétrys musik till samma ämne, rik på vackra, enkla melodier, och tyckte att Spohrs tonsättning var för lärd och för kall och saknade det geniala drag, som tjusar och hänför. Det finns dock utmärkta saker i hans opera, såsom romansen ”Älskvärda ros” med en ljuf, behaglig stämning, systrarnas trio och första finalen med präktiga motiv och en lysande instrumentering. I andra akten göra sig i synnerhet gällande spegeltrion och Zemirs aria. Titelrollerna uppburos förtjänstfullt af Henriette Widerberg och Sällström. Den persiske köpmannen Sander sjöngs af Fredrik Kinmansson, hans tjänares föga tacksamma parti af Lindström och Zemirs systrar af mamsell Milén och fru Jernberg. Emilie Högquist var alldeles för späd och saknade tillräcklig värdighet i féens korta men rätt viktiga roll. Operan var uppsatt med vackra kostymer och dekorationer, körerna gingo ovanligt väl, och orkestern häfdade sitt gamla rykte. På grund af den kallsinnighet, hvarmed operan mottogs af vår publik — den gafs ej mer än nio gånger till januari 1830 — fullföljdes aldrig de rätt långt framskridna förarbetena till samme kompositörs ”Faust”, utan den nedlades.
Nyåret 1829 utmärkte sig genom en hel följd af misslyckade dramatiska nyheter. På Hjortsbergs recett i januari gafs ”Den gråa mannen” med