78
konungen, drottningen och kronprinsparet befunno sig.
Om sålunda september månads spellista visade en om ock svag böjelse till förbättring, dröjde det icke många dagar i oktober, förrän publiken återigen fick stifta bekantskap med ännu en gammal förskräcklig fransk melodram, som grefve Puke letat fram ur arkivdammet. Den var i tre akter ”med divertissement af sång och dans” af Pixérécourt och hade i öfversättning af Lars Hjortsberg några gånger gifvits i början af år 1804 på Arsenalsteatern och sedan under en följd af år på Djurgårdsteatern under namn af ”Två männers hustru”. Reichardt omtalar i sina resebref från Paris 1803, att ”den spelas på Théâtre de l'Ambigu comique till mycken fröjd och gamman för den hop, som älskar ett teatraliskt sus och dus”, och han tror, att den skall öfverensstämma äfven med den stora publikens dåtida smak i Tyskland. ”Du skall själf ej ett ögonblick tvifla därpå — skrifver han — om jag berättar dig, att däri förekommer: kejserliga uniformer; en invalidkorporal, fylld af ifrigaste tjänstenit och ett komiskt raseri att få exercera; en gammal blind gubbe; röfvare och mördare; den fullkomligaste kvinliga dygd, förföljd af den afskyvärdaste last och skyddad af det största ädelmod; en myckenhet bönder och bondflickor, marionetter och lindansare, taskspelare och spåmän, spelare och drinkare; en holländsk marknad; en fullkomlig huslig sällhet förstörd af en beräknande ondska; en mörk skog full med pistolskott; röfveri, enlevering, mord och en slutlig ömsesidig belåtenhet — allt detta sammanhopadt inom en dag och en liten del af natten. Jag frågar med skäl,
