84
litet stelt och afmätt liksom hon själf, härskade det idel uppsluppen munterhet hos den glada m:lle Georges, som med full hals skrattade åt en kvickhet, under det att m:lle Mars endast drog det yttersta af sina läppar till ett småleende.
Redan den 22 oktober framträdde Almlöf i en ny uppgift, titelrollen i ”Salvator Rosa”, en verskomedi i två akter af den tyske dramatikern professor Ludwig Deinhardstein, tolkad i en rätt svag öfversättning af expeditionssekreteraren Bergius. Innehållet är i korhet, att Salvator efter ett olyckligt fall från hästen blifvit vårdad af sin unge vän Bernardo. Målareakademien i Florens har vid denna tid sin prisutdelning, och dess direktör, en löjlig girigbuk och medelmåttig konstnär, vill af Salvator köpa en af hans taflor jämte rätten att anses ha målat den för att bli lagerkrönt vid prisutdelningen och sålunda erhålla sin vackra brorsdotters hand, som fadern lofvat skänka till pristagaren. Salvator upptäcker, att Bernardo älskar denna skönhet, och därjämte det han målat en tafla af så högt värde, att Salvator säger sig aldrig gjort något liknande. Denna tafla säljer Salvator åt den gamle farbrodern såsom sitt arbete. Vid namnsedlarnas öppnande befinnes Bernardo vara segervinnare och gör gällande sina anspråk på den unga flickans hand, och gubben nödgas såsom direktör lagerkrona sin rival. Liksom författarens öfriga pjäser saknar den någon högre originalitet och får sitt enda värde af den poetiska stämning, som hvilar öfver den. Både Almlöf och Sevelin voro förträffliga, men icke en hand rörde sig
