1811 på trycket utgifven at dåvarande hofpredikanten, sedermera kyrkoherden Johan Dillner, den bekante uppfinnaren af psalmodikon och medlemmen af Götiska förbundet, hvars sammanträden han med sin härliga röst brukade lifva. ”Så som jag — skrifver Erik Gustaf Geijer — hörde förbundsbrodern Johannes Dillner sjunga Idunas första sånger, skall jag ej höra dem mer”. Det framstående Djurströmska sällskapet hade flera år förut i landsorten uppfört skådespelet, tolkadt af direktören själf, hvars betydelsefulla teaterverksamhet vi längre fram få tillfälle att närmare omtala.
För årets sista månad är endast att anteckna en stor konsert Oskarsdagen på slottet, där fru Sevelin, herr och fru Lindström, mamsell Widerberg och herr Sällström uppträdde och sjöngo, samt att en af teaterns elever, den tjugutreåriga mamsell Fredrika Raphaël kort före jul rätt lyckligt debuterade såsom Lisbé i operan ”Zemir och Azor”. Hon var dotter till handlanden Jakob Raphaël och strålande vacker med en behaglig, men mycket liten sångröst. Emellertid blefvo hennes debuter afbrutna, emedan hon den 4 juli följande år gaf lifvet åt vår store sångare Oskar Arnoldson, hvars far var hennes svåger, expeditionssekreteraren Arnoldson, i hvilkens hus den sköna och temperamentsfulla damen vistades, och som måtte ha varit en mycket ståtlig och förförisk man att döma af ett Atterboms bref till Geijer från 1820, hvari han skildrar honom från en kostymbal hos Lorenzo Hammarsköld på dennes födelsedag, där Arnoldson uppträdde som trubadur i en magnifik dräkt och sjöng hela natten tillsammans
