122
Treuenbrietzen”, som dock befanns vara en af Kotzebue gjord bearbetning af den här ofta gifna Pigault-Lebruns ”Man och hustru sina egna rivaler”, där recettagaren spelade postmästaren. Vidare gafs en repris af ”Den höge rivalen” (se del III, sid. 40), där Almlöf och Hjortsberg innehade sina gamla roller, Collberg spelade fursten och Emilie Högquist Eliska. Programmet avslöts med Champeins operett ”Musikvurmen” (se del II, sid. 62), där Berg utmärkte sig som Crispin, systrarna Ficker framställde de bägge flickorna samt Lindström och Pfeiffer de unga herrarna. Titelrollen innehades af Preumayr. Af första och sista pjäserna hade teatern icke mycket glädje, ty efter ytterligare ett enda framförande försvunno de för alltid från Kungliga teaterns affischer.
På nyåret 1834 återupptogs ”Friskytten”, där under Widerbergs opasslighet fru Frösslind sjöng Anna och fru Enbom efter fru Sevelin fått öfvertaga Agathas parti, liksom hon utförde Amazili i st. f. Widerberg, då ”Ferdinand Cortez” 26 januari gafs för att fira Karl XIV Johans sjuttioårsdag. Man tyckte emellertid, att hon i bägge rollerna borde ge mera lif och uttryck både åt sin sång och sitt spel. — Matilda Ficker firade en verklig triumf, då hon 22 januari för första gången sjöng Rosina i ”Barberaren”. Hennes röst var visserligen ej stor, men ägde en utomordentlig böjlighet, säkerhet, finhet och behag. Sällström var däremot lika indisponerad som senast i ”Don Juan”. I sista akten, som föreställes tilldraga sig på natten, hade man glömt hissa upp den stora salongskronan, hvilkens lampor följaktligen spredo ett störande sken öfver de agerande i
