8
nyblifne presidenten Per Westerstrand, den siste af dessa ämbetsmän som fingo stoltsera med fältmarskalks rang.
Westerstrand var född 27 februari 1785 i norra Kalmar län och son till en fattig komminister därstädes. Utrustad med så mycket rikare gåfvor på hufvudets vägnar blef han prydd med den akademiska lagern i Uppsala 1809, ägnade sig åt ämbetsmannabanan, förordnades bland annat till revisor i generalkrigskommissariatet vid svenska armén i Tyskland 1813—1814 och steg småningom ända till presidentvärdigheten i statskontoret. Han var en i allo högst betydande man, som ursprungligen gjorde sin lycka genom uppställning af ett nytt formulär för rikshufvudboken, och ansågs såsom en utmärkt skicklig ämbetsman. Men trots sitt kända nit och sin plikttrohet i tjänsten förstod han ändå att finna tid för skämtet och löjet inom den talrika vänkrets, hvarest han på det mest älskvärda sätt spred glädje och munterhet omkring sig. "Vid Östgöta gillets samkväm" — säger en flitig deltagare i dessa nöjen — "öfverträffade Westerstrand sig själf såsom trefnadens centralsol, och det var en fröjd att se honom och höra honom, där han likt pukslagaren bakom sina pukor med punschslefven i sin hand stod bakom gillets två stora bålar (en present af konsul Letterstedt på Kap), skänkte flitigt i och sjöng sin 'Vänskap manar oss till bålen' eller 'Skåla ni, jag hellre dricker'."
Äfven inom det lysande sällskapet Par Brikoll var han högt uppburen, och hans vackra röst tjusade i yngre år bröderna genom det mästerliga
