134
och evighet — omfamnande hvarandra öfver detta rör! ”Är du galen, Dahlqvist! — skriker Deland — lägg bort pistolen, den är ju skarpladdad!” ”Är den skarpladdad! — svarar Dahlqvist i sin djupaste baston — så mycket bättre! Det ska’ bli skönt att få veta, hur det känns!” Och han repeterade monologen till slut med den skarpladdade pistolen för pannan. Sedermera vid en af sina recetter på 1840-talet gjorde han det experimentet att efter tyskt mönster samma afton spela både Karl och Frans Moor, dessa båda stora kontraster, som tillfälligtvis aldrig äro samtidigt inne på scenen. Han gick ut från ena sidan af scenen som den svartlockige, ståtlige röfvarhöfdingen och kom in från den andra som den puckelryggige, rödhårige Frans, ett experiment som han med mycken fördel upprepade vid sina många konstresor i landsorten om somrarna, då han gaf monologer och lösryckta scener ur sin repertoar. Det var visserligen ett öfverraskande konststycke, men hvarken den ena eller den andra rollen kunde på det sättet bli något helt konstverk. Det blef endast en följd af deklamationsnummer i olika mask. Men hvad publiken var hänförd. — 1861 debuterade en herr Westermark på Kungliga teatern som Karl Moor, och samma dag hade artilleristen Göthe utanför Skanstull blifvit halshuggen för ett af honom begånget ytterst ruskigt dåd. På aftonen yttrade någon till Dahlqvist inne på operakällaren: ”Nå, Dahlqvist! ska’ du inte gå upp och titta på Röfvarbandet?” ”Nej”, svarade han ”jag såg i morgse på, hur man aflifvade Göthe. Jag vill inte se, hur man samma dag också tar lifvet af Schiller.”
