Vid Schillerjubileet 1905 berättade August Strindberg i en rundfråga, att han som ung student på en kamrats vindskammare kom att bläddra i Röfvarbandet. ”Det var som en uppenbarelse! — utbrister han — Och det blef en revolution i mitt lif så stark, att jag afbröt mina studier och ville ge mig till teatern. — — Då jag, en mager, skägglös yngling på nitton år, tillfrågades, i hvilken roll jag önskade debutera, svarade jag högt och bestämdt, som uttalade jag hela mitt framtida öde: Karl Moor i Röfvarbandet.” På grund af Strindbergs svaga stämma vid profläsningen blef emellertid saken uppskjuten till hösten. ”Hösten kom — fortsätter den store författaren — Jag öfvergaf debuten och blef skriftställare. Men Karl Moor blef min följeslagare, och han är det ännu i dag.”
Schiller själf bekände längre fram i tiden om detta sitt ungdomsarbete: ”Obekant med människor och människors lott, måste jag nödvändigt föra en pensel, som ej träffade medellinjen mellan änglar och djäflar, hvilket framalstrade ett monstrum, som lyckligtvis ej fanns i verkligheten.”
Hofkapellets pensionskassa fick sin recett 22 februari, hvarvid, efter en konsertafdelning af dess ledamöter, ”Hvita frun” uppfördes med Henriette Widerberg i titelrollen. — Till förmån för Johan Berwald gafs söndagen 2 mars kl. 7 e. m. en stor konsert. Efter uvertyren till ”Röfvarbruden” af Ries spelade konsertgifvaren en fiolkonsert af Rode samt en egen komposition. Hans kort förut till
