152
Westerdahls intressanta spel bidrager till pjäsens framgång. Hon har där sin första hufvudroll, och en roll som på en gång är ganska svår och lämnar öppet fält för en mångsidig framställning af hennes talang. Genom det sätt, hvarpå hon utför den, ger hon äfven ett säkert hopp att blifva en aktris af första ordningen — — Hennes spel äger sanning och lif, hennes figur är vacker och talorganet behagligt — — Man har således allt skäl till den förmodan, att hon kommer att göra heder åt sin konst och stor nytta åt teatern.” Och Allehanda säger: ”Det är första gången vi under de fjorton år vi följt företeelserna på vår scen hos en debutant sett gryningen af en stor talang för det högre skådespelet.” Tidningen tillägger: ”Det finnes en barnroll i pjäsen (en syster till la fausse Agnès), som med en nästan obegriplig och verkligen onaturlig skicklighet utföres af Jenny Lind. Det djupa moraliska fördärf, den fullkomliga sedeslöshet, som karakterisera det tidehvarf, hvarunder ’La fausse Agnes’ skrefs, framstå i denna lilla roll uti hela sin styggelse — — Hon spelade den lilla vederstyggliga rollen utmärkt lifligt och roligt och med snarare för mycken än för liten assurance (vi nyttja det lindrigaste ord vi i hast kunna utfinna).” — Trots de bägge flickornas förträffliga spel, och trots att ”skrattsalfvorna skakade salongen” under premiären, kunde pjäsen dock ej hålla affischen mer än sju gånger. Fjärde gången den gafs fick den en ny efterpjäs, en komedivådevill i en akt ”Penningar och gamla anor” af d. v. notarien i kämnersrätten Lars August Weser. Det är en liten obetydlighet, som skildrar en ung barons och husarlöjtnants
