”Utsikterna för landet äro rätt vackra: missväxt, kolera, fäpest och riksens ständer ändå friska!” Han tyckte det ”var ömkligt att se den allmänna räddhågan för koleran, som rider som en trollpacka på en sopkvast genom rymden utan att fortplantas genom människor.” Slutligen fann han dock Stockholm med dess ”odrägliga kvalm och tyngd, som om himlen vore en vulkanisk ugn”, alldeles outhärdligt och reste hem till Vexiö. Det var under det han låg i karantän på Kolmården som han i sångerskans, friherrinnan Ridderstolpes album på Stafsjö nedskref följande vers:
”På glödgad himmel lik en pestböld sitter
den röda solen, smittan går sin gång,
och kyrkogården blifver snart för trång,
och lundens fåglar tystna med sin sång,
så sjung i stället du, och låt oss dö i sång.”
Adolf Törneros, som låg internerad i Eskilstuna,
skrifver 24 september till F. B. Ulfsparre: ” — — i
Upsala är ej heller godt att vara; äfven dit har
härjaren spridt sig. Genom ett stort plakat, först
kringskickadt till alla akademici och sedan uppspikadt på
Tabula nigra, är offentliga föreläsningarnas
inställande tillkännagifvet — maken till det som spikades
vid pesten 1710. Människorna sky hvarandra; hvar
och en drager sig inom sitt bo tillhopa, vaktande med
förstämning på tidens sorgliga tecken.” — Ingen af
de koleraepidemier, som sedermera öfvergått vårt
land, har varit annat än en blek skuggbild af denna
första. Man fick då ett begrepp om Digerdöden. 14
januari 1835 förklarades Stockholm fritt från
