172
smittan, hvilket firades med Te Deum i kyrkorna och aflossande af sextifyra kanonskott i två omgångar från Skeppsholms-batteriet.
Två saker påminna ännu om detta rysliga koleraår. Den ena är den varma toddyn, hvilken ansågs såsom ett mycket verksamt skyddsmedel mot farsoten, och till hvars ära Valerius kvad sin visa:
”Dig, menlösa toddy, dig helgas min röst,
dig, guldgula sköna Jamaika,
den tarfliges öfverflöd, enslingens tröst
och hvilans tinctura thebaica!”
Koleran försvann omsider, men toddyn stannade
kvar och tillväxte småningom i styrka. Den blef
också snart ett oundgängligt requisitum i teatrarnas
klädloger. Mången scenisk artist, både manlig och
kvinnlig, har den kanske för stunden hjälpt till en
välbehöflig inspiration eller öfvergående
tilltagsenhet, men säkert är, att den i längden stjälpt oändligt
många fler. En och annan stackars sate har nog
liksom underbarnet i Charles Dickens ”Nicholas
Nickleby” uteslutande blifvit ställd på groggdiet, och
resultatet är lätt att förutse. — Det andra minnet
från koleraåret är cigarrbodarna. Före 1834 funnos
visserligen i hufvudstaden några snus- och
tobaksbodar, men då det dittills varit förbjudet att röka
cigarr på gatorna, hade ingen cigarrbod kommit till
stånd. Under koleraåret tilläts emellertid detta bruk
såsom värn mot sjukdomen och herr J. D. Labatt
var den förste, som öppnade cigarrförsäljning i
Stockholm. I början hade han sin bod i huset numro
1 vid Stora Nygatan, där han sålde från utlandet