talang, lyckades hon dock ganska tillfredsställande lefvandegöra gestalten. Hon förde sig väl, hade en vacker stämma och såg rätt bra ut, ehuru hennes fyllighet förtog mycket af minspelet. Hon imiterade fru Torsslow, men icke i hennes bästa manér, utan i skriket, de våldsamma gesterna och kastningarna. Hon behagade emellertid publiken, och efter ett af hennes vildaste utbrott förnummos starka handklappningar från salongen. Påföljande månad spelade hon Ratibor i ”Herman von Unna”, och då hon också hade en vacker sångröst, fick hon på Sällströms recett i april utföra Anna i ”Don Juan”. Jämte sin man lämnade hon Kungliga teatern 1 juli 1838 och dog ett halft år efter honom 31 juli 1839.
På hösten fick teatern en efterlängtad förstärkning, då Georg Dahlqvist, hvilken, efter sitt första misslyckade uppträdande, under ett par år på landsortsteatern förskaffat sig en välbehöflig scenvana, återvände och förnyade sina debuter, denna gång med obestridlig framgång. Han utförde 7 november skurken Varners roll i ”Trettio år af en spelares lefnad” och gaf här prof på ett realistiskt framställningssätt, som man icke förut varit van vid på vår scen. Då han i sista akten kommer in som den förfallne, tiggande uslingen, gick han med bara fötter i ett par utslitna skor, fyllda med halm, i en rock, som nästan föll i trasor, och med en hatt, där hans tofviga hår stack fram mellan kullen och brättet. Han visade med ett ord den mest afskräckande bild af fysiskt och moraliskt förfall, hvilket väckte ett oerhördt bifall i salongen. Efter spektaklets slut ropade publiken på Dahlqvist och Almlöf, men äfven på den