188
afgångne Torsslow och den döde Collberg. Aftonbladet säger, att ”man bör göra de ropande den rättvisan, att om de ville se vålnader, så skreko de också själfva som gastar”. Oväsendet nådde sin höjdpunkt, då en stor, vacker hund, som smugit sig in i den kungliga logen, ställde sig med framtassarna på barriären och skällde och tjöt allt hvad den förmådde. — Dahlqvists tredje debutroll var Rudolf i ”Hedvig eller Banditbruden” 26 november. Han utförde den öfverdrifna, onaturliga figuren med lif och kraft och lyckades förträffligt underhålla den glödande passion, som där rasar från början till slut. Han förde sin kropp bra, och hans gester voro lediga och väl afvägda. Han erhöll genast ordinarie anställning från 1 december. Själfva debutaftonen inträffade en händelse, som visar, hur Dahlqvist redan då gick upp i situationen och rollen. Sedan Hedvig stängt in röfvarna i källaren, åt hvilket publiken som vanligt applåderade alldeles ursinnigt, kommer slutscenen, där hjältinnan, bragt till det yttersta, rycker till sig bandithöfdingens laddade gevär och med ett skott fäller honom död till marken. Man hade då lika litet som i en senare tid hunnit så långt i regikonst, att det fanns ett reservskott i kulissen, om bössan skulle klicka, och det skedde just den kvällen. Hela pjäsens utgång hvilar på detta skott. Det uppstod en pinsam paus, och publiken greps af en märkbar oro. ”Slå mig i hufv’et med kolfven”, hviskade Dahlqvist, och Fanny Westerdahl var icke sen att följa rådet. Med ett säkert tag om gevärspipan rusar hon fram emot Dahlqvist och dänger bössan med ett kraftigt slag midt i pannan på honom. Dahlqvist störtar
