Mången anmärkning har af hennes vackra ögon blifvit nedmutad — nu blir hon med hvarje dag däraf oberoende — hon blir skådespelerska. De behag, som upptäckas genom operakikaren, gälla föga mot dem, som upptäckas af den oförvillade känslan och det reflekterande förståndet — och det är för dessa senare hon numera blir alltmer tillfredsställande”. Stockholms Dagblad säger, att ”mamsell Högquist har genom det sätt, hvarpå hon uppfattat den moderliga kärleken fördelaktigt utmärkt sig som en reflekterande konstnär och genom sina nyanser i spelet visat, att hon har en sann kärlek för konsten med förmåga att intränga i dess djup. Hon har på en kort tid gjort framsteg af så betydande natur, att de gifva en grundad förhoppning att i henne få äga en skådespelerska af högre rang.” Och Aftonbladet tilllägger: ”Mamsell Högquist utvecklar en talang, som man, oaktadt hennes stora framsteg förut, hittills endast kunnat ana, och hvarigenom hon kan räknas till artister af första rangen. Den barnsliga ömheten i strid med moderskärleken; detta förtviflans utbrott, då, för att frälsa sonens lif, den olyckliga hemligheten måste yppas; den i världens ögon vanärade kvinnans resignation; den sista svåra bekännelsen för den bedragne maken; denna blandning af fasa och förtjusning, då han ger sig tillkänna såsom brottets upphofsman, hafva af mamsell Högquist blifvit återgifna på ett sätt, som lämnar intet öfrigt att önska. Mamsell Högquist är i dubbelt hänseende en af scenens skönaste prydnader.”
De välförtjänta lagrar Emilie Högquist under detta spelår redan tillkämpat sig ökade hon icke