202
i grifthvalfvet. De armar, i hvilka han där ilar, äro dock ej hennes, de äro stamfruns, och han dör i hennes famn. Hon kysser hans panna och går in i sin graf för att slutligt finna ro. — Hvad som i Tyskland gifvit detta sorgespel dess stora rykte, och som obestridligen utgör dess förnämsta egenskap, är det sköna poesifyllda språket och den harmoniska, flytande versifikationen, hvilket allt hos oss gått förloradt i öfversättningen. Det trokaiska versmåttet är för öfrigt alldeles olämpligt för svensk dramatisk poesi. Det verkar entonigt, blir fullkomligt onjutbart, när man hör det en hel afton från scenen, och äfven framstående skådespelare bemöda sig fåfängt att öfvervinna det slentrianmässiga i versen. Jaromirs långa monologer föreföllo oändliga och borde starkt beskurits. Ett oursäktligt misstag var att icke efter författarens föreskrift kostymera Berta i helhvit dräkt liksom stamfrun för att motivera, det både grefven och Jaromir förvillas af likheten emellan dem. All illusion förgick därigenom för åskådarna. Lika felaktigt var det att tilldela stamfruns visserligen mycket korta men dock så ofantligt viktiga roll åt en figurantska, en mamsell Linderfors. I Tyskland spelas den alltid af en framstående aktris. Dekorationerna voro däremot förträffliga, i synnerhet grifthvalfvet i månskensbelysning. Almlöf, som utförde den egentliga hufvudrollen, hade ett ypperligt tillfälle att däri utveckla hela sin öfverlägsna talang som tragisk skådespelare, och Emilie Högquists vackra utseende och riktiga uppfattning af karaktären gjorde henne högeligen intressant i Bertas svåra roll, ehuru hennes egentliga genre icke var
