afundsam och kokett var mer än man kunde begära. Talrollerna voro illa inöfvade. Som lever de rideau tjänade en underhållande, ledigt och väl skrifven enaktskomedi af Kotzebue, ”Sanningsvännen”, hvilken framställes i skepnad af en lord, som lefver på en ö vid Skottlands kust och älskar sanningen ”liksom holländaren älskar renligheten”, efter hvad pjäsen upplyser oss. Han utfördes ganska förtjänstfullt af Vilhelm Svensson. Det älskande paret, lordens dotter och en ung målare, spelades förträffligt af Emilie Högquist och Nils Almlöf, under det att Sevelin nästan mer än lofligt karikerade en försmådd adlig friare. — Kungliga teaterns pensionskassa passade på att vid sin recett i början af januari begagna sig af ”Cendrillons” stora dragningskraft för att förskaffa sig ett godt hus.
Den 17 januari 1835 hade Elise Frösslind sin afskedsrecett, som inleddes med en repris af ”Passionen och förnuftet”, där hon som m:me Pinchon hade en af sina älsklingsroller (se del IV sid. 241). Westerstrand, älskvärd som vanligt, hade med hand och mun lofvat henne, att hennes afskedade kamrater skulle vid detta tillfälle få spela sina gamla roller, och som vanligt måste han några dagar därefter skriftligen meddela henne, att det omöjligt lät sig göra, utan generalen lämnades åt Fredrik Kinmanson, Susette åt Charlotte Ficker och Edvard åt unge Hessler, som naturligtvis icke alls kunde jämföras med sin företrädare Torsslow, men tycktes ändå icke vara alldeles utan talang. Därefter uppfördes operan ”Aline, drottning af Golconda”, i hvilken hon utförde titelrollen. Mellan pjäserna spelade
