210
sina order om upprorets hämmande — för öfrigt en af de hufvudlösaste dramatiska sammanställningar och påhitt man kan tänka sig. Representationen inleddes med en konsertafdelning, där hofkapellet utförde uvertyren till ”Fidelio”, hvarefter konsertmästaren d’Aubert spelade några violinvariationer och skaldestycket ”Året 1834” af medicinalrådet Magnus af Pontin deklamerades af Almlöf med introduktion, melodramer, hymn och kupletter af hofkapellmästaren Berwald, hvilka senare sjöngos af Matilda Ficker.
Mellan dessa bägge recetter hade åt Sara Torsslow anvisats plats 24 januari för hennes afskedsrecett. I stället att för densamma använda ”Mahomet”, ”Skulden” eller ”Hernani” hade hon letat fram en gammal melodram från århundradets början utan något litterärt värde: ”Mohrerne i Spanien eller Barndomens välde” af pjäsfabrikören Pixérecourt (se del III sid. 26). Därefter uppträdde hon i den lilla vådevillen ”Felsheims husar” såsom den glade pågen Teodor. Hastigt omklädd i fruntimmersdräkt besvarade hon framropningen med ett högstämdt tal på vers, däri hon beklagade sig öfver att hon blifvit ”förjagad” från Kungliga teatern, hvilken skilsmässa dock förmildrades genom förhoppningen att få återse publiken på en annan scen. Hon åsyftade därmed Djurgårdsteatern, hvars privilegier hennes man och Pierre Deland förhyrt för somrarna af Abraham de Broens arfvingar. Fru Torsslow var illamående redan vid spektaklets början, och det onda tilltog så, att hon måste kvarstanna i Operahuset flera timmar, innan hon förmådde återvända till sitt hem.
