212
stormande rop på Hjortsberg, som efter en stund framträdde i sällskapsdräkt och hälsade publiken med ett kort och enkelt afskedstal, hvari han redogjorde för anledningen till sitt tillbakaträdande från skådeplatsen och gaf uttryck för den erkänsla han hyste för publikens honom visade öfverseende, för den kärlek han kände för sitt yrke och intill sin död skulle bibehålla samt yttrade slutligen ”att han af aktning för publiken trodde sig vara skyldig att lämna konsten, innan konsten lämnade honom”. Bifallstecknen började ånyo; de af hans kamrater, som deltagit i aftonens representation omgåfvo honom, och Nils Almlöf tolkade deras känslor i följande verser;
”Må till den vackra gärd, som konstens vänner
åt konstens veteran nyss ägnat har,
du lägga hvad det rörda hjärtat känner,
inom den krets, som ser i dig sin far!
I mer än femti år på denna bana
du var vår förebild — du är det än!
Behåll till lifvets gräns en älskad vana
och blif som nu vår älskling och vår vän.”
De unga damerna omkring honom kastade rosor för hans fötter, och publikens bifall tilltog i styrka. Efter spektaklets slut hade Emilie Högquist på teatern anordnat en aftonmåltid för teaterns ämbets- och tjänstemän jämte hela aktörsstaten, där festföremålet ytterligare firades. — Då han återkommit hem — han bodde i operahuset åt Jakobstorg — hyllades han först af sina kamrater med sång nedanför hans fönster, hvarefter omkring trettio af
