220
till medlärjunge hade ingen mindre än Mendelssohn. I viskomposition blef Lindblad en mästare. I hans hem bodde länge Jenny Lind, som tolkade hans skapelser på ett alldeles oöfverträffligt sätt och äfven gjorde dem bekanta i utlandet. De äro alla äktsvenska och skola lefva i alla tider. Gunnar Wennerberg skrifver i sin dagbok från Leipzig 1851: ”Den enda svenska musik de här allmännare känna är Lindblads sånger, och dem tala de om med mycken veneration”. Om Lindblads C-dursymfoni skref Schumann efter dess uppförande i Leipzig: ”Det finns mycket arbete, plan och tanke däri, och den har alla dessa blygsamma företräden, hvilka publiken icke vill veta af”, och samma omdöme, säger Adolf Lindgren, torde vara det rättvisaste öfver musiken till ”Frondörerna”. Operans text var mycket väl öfversatt och bearbetad af den sedermera såsom teologie doktor och kyrkoherde i Karlshamn kände Cervin-Stéenhoff, hvilken äfven tolkat Alfieris sorgespel ”Filippo”. Innehållet, som rör sig kring en intrig från Frondens dagar mot drottning Anna och Mazarin under Ludvig XIV:s minderårighet, gaf föga tillfälle till stämningsfulla arior, men i stället till så många flera ensemblenummer och ett par stora finaler. Den känslofullt romantiska, innerliga och djupast gripande sidan af kompositörens konstnärskap förblef sålunda oberörd af denna i Scribes anda författade text. Operans utförande var särdeles förträffligt. Lars Kinmanson såsom klädeshandlaren Mathieu och Fanny Westerdahl som hans son Didier spelade bägge med en verv, en natur och en nyansering, som det var en lust och glädje att se. Men pjäsen hade ingen framgång. Den
