mottogs kallsinnigt af publiken, applåderna efter slutet nedhyssjades; redan tredje gången var det mycket litet folk, och den kunde ej ges mer än åtta gånger till februari 1836.
Adolf Lindblad. Efter oljemålning af Uno Troili.
Kritiken var mycket amper. Aftonbladet skref bl. a.: ”Herr Lindblad har böjelse för det sökta, det studerade, det underliga såväl i harmoni som melodi. Det bisarra är icke liktydigt med det genialiska, och en skönhet, som skall räknas ut med siffror, är ovedersägligen ingen. Att skrifva besynnerligt och hvad man kallar hårdt, må erfordra snille, men det är icke poesi, icke konst, utan konstmakeri. Må han anse konsten för litet mindre konstig.” En välkommen tröst för denna bittra kritik bör Lindblad ha funnit i Geijers varma försvar för hans opera, infördt i Svenska Litteraturföreningens tidskrift. Sedan Geijer anmärkt, att dramatisk musik
