utelämnas från programmet. Handlingen är i ovanlig grad pueril och odramatisk, och ett referat lönar ej mödan, särskildt som detta säkert skulle verka lika förvirradt och tillkrångladt som själfva tilldragelserna på scenen. Musiken är väl arbetad, enkel och lättflytande, men utan något Lindbladskt drag. Dessutom af den art som på sin höjd karakteriserar en och annan detalj, men icke fördjupar och förklarar handlingen, utan blott uppehåller den med sina välmenta, men enformiga utgjutelser. Man torde därför ej kunna påstå, att vederbörande synnerligen hedrat kompositörens minne genom att på en sådan dag framdraga ett sådant verk, ty trots de onekliga förtjänsterna i rent fackmusikaliskt hänseende, måste dock tyvärr denna ”historiska komedi” lämpligen kallas historiskt barnjoller. Stark var också kontrasten, när den Berwaldska operans fina och eldiga uvertyr aflöste de föregående Mozartefterklangerna. Det hade utan tvifvel varit bättre, om denna opera gifvits i sin helhet såsom aftonens enda nummer.”
1852 tilldelade Svenska akademien Lindblad sin stora guldmedalj, vid hvilket tillfälle Akademiens dåvarande direktör, biskop Fahlcrantz yttrade: ”Bland föremål utom den täflingsbana, som Akademien öppnat, har hon jämväl innevarande år ägnat ett bevis af sin aktning åt ett snille, som allmänheten länge känt och värderat. Sången i egentlig mening erhåller först sin högsta lyftning då dikten uppbäres på tonernas vingar. Ännu innerligare, ehuru mera sällsynt blir föreningen, då samma ande skapar och sammansmälter ord och toner, hvilkas verkan på människohjärtat därigenom fördubblas. Dyrbarast
15 — Svenska teatern VI.
