samma år inkommo med sina utlåtanden. Den 9 oktober 1845 klagade petitionärerna öfver att de ej fått svar. Först efter åtta år, 7 december 1852, afgafs regeringens resolution, hvilken innehöll ett bleklagdt nej utan all motivering. Som bekant upphäfdes ej censuren förrän 28 december 1872.
Vid samma tid som regeringen hade obehaget med Kungliga teaterns omorganisation, utvecklade sig det gamla Lindebergska teaterbråket på ett för höga vederbörande allt annat än angenämt sätt. Vi erinra oss från det föregående, huruledes den teaterintresserade kaptenen redan vid den stora schismen 1828 erbjöd sig att öfvertaga den kungliga teaterns administration, men att detta hans anbud af regeringen afslogs. 1832 begärde han att själf få anlägga en teater, men regeringen sade äfven denna gång nej. Lindeberg ingaf då till justitieombudsmannen en klagoskrift, hvilken han aftryckte i Stockholmsposten, hvaruti han påpekade det olagliga motiv, som föranledt regeringens afslag på hans ansökan, och som ingenting annat var än upprätthållandet af ett orättmätigt monopol till förmån för Kungliga teatern. Vederbörande myndighet lade endast skriften till handlingarna, men Lindeberg miste det understöd af 400 rdr bko han såsom regeringsvänlig skribent åtnjutit sedan 1816. I början af 1834 förnyade han sitt anbud att på tio år öfvertaga teatern mot en arrendesumma af 10,000 rdr bko om året, men ånyo möttes hans anhållan af ett bleklagdt nej. Vår kapten
