232
ses upphäfd och godtycket infördt som lag”. ”Nationen får då veta, hvar det har sin gräns, hvilket hon nu ej vet, och för mig återstår att afvakta bättre tider.” — Lindeberg anklagades nu för majestätsförbrytelse, instämdes inför Svea hofrätt 11 april och häktades genast. Det enda straff, som den tiden kunde ådömas för högmålsbrott var hufvudets förlust, och åklagaren påyrkade också detta. Paristidningen Le National innehöll 19 maj 1834 en lång artikel undertecknad A. Lindeberg ancien capitaine, uti hvilken en utförlig framställning gifves af högmålsbrottet, och där kaptenen för Frankrike och hela Europa ånyo upprepar sin förklaring, att han icke tänker begära nåd, om han skulle dömas att mista lifvet. I Le Nationals korta men märkliga ingress kallas han redacteur en chef för tidningen Aftonbladet. Den 19 juni afkunnades domen, som verkligen lydde på halshuggning, hvarvid Lindeberg endast yttrade: ”Jag beklagar den kungliga hofrätten”. Aftonbladet och Dagligt Allehanda förklarade harmset, att nu vore all yttranderätt aflifvad i Sverige, och majestätsförbrytaren mottog i sitt fängelse på Stadshuset så många bevis på allmänhetens sympati, att han med full rätt kunde afsluta sin försvarsskrift med orden: ”Hvad som än må inträffa, blir jag dock alltid den vinnande parten”. Högsta domstolen fastställde dödsdomen i september, och kaptenen vägrade att söka den tillagda benådningen från lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. Häruti styrktes han på det kraftigaste af sin vän, den brandröde republikanen, antikvariske bokhandlaren Per Götrek, som mer än en gång yttrade till honom: ”Låt dem ta ditt hufvud, låt dem