236
organisationsförmåga, och det var en ohygglig trupp han släpade ihop åt sig. Visserligen funnos där från Kungliga teatern den unge Edvard Stjernström, redan då en erkänd talang och en af publikens förklarade gunstlingar, samt från landsortsteatrarna några goda krafter, såsom Georg Norrby, Ludvig Zetterholm, Jean Högqvist, Roos m. fl., men resten voro tjänstepigor, symamseller, mjölkflickor, skräddare, skomakare och dylika, som aldrig stått på en scen, icke kunde läsa innantill, och af hvilka några sågo ut, så de kunde skrämma hästar att skena. De hade, som Rosén sedan skref i Dagbladet, ”nog mycken likhet med Roms första befolkning”. Den unge orgelnisten vid Vesterås domkyrka Johan Niklas Ahlström blef kapellmästare, och en annan ung musiker Johan Vilhelm Söderman blef andre orkesterchef. För öfrigt bestod orkestern af tjugusju ledamöter. Icke mindre än trettiosex aktörer och trettio aktriser voro engagerade samt dessutom en mängd tjänstemän och betjänte.
I slutet af oktober kringskickades rosenröda inbjudningsbref till akademier, vittra samfund, Kungliga teaterns styrelse, konstnärer, diktare samt tidningsredaktioner att med deras närvaro hedra Nya teaterns invigning 1 november. Bernhard von Beskow återsände Svenska akademiens biljetter, hvilket Aftonbladet fann lumpet. Kungliga teaterns direktion representerades af öfverste Backman. Den ej inbjudna publiken köpte sig tillträde till amfiteatern och första raden för 1 rdr 16 sk. bko och för 1 rdr bko till sittande parterr, hvilket man tyckte vara ganska dyrt, då motsvarande platser på Kungliga teatern
