kostade 1 rdr 24 sk. bko och 1 rdr 16 sk. bko. Först klockan tolf samma dag erhöll Lindeberg öfverståthållarämbetets tillstånd att få spela. Klockan sex öppnades dörrarna, och snart fylldes salongen af högtidsklädda, nyfikna och välvilligt stämda åskådare. ”Sedan man fästat sin uppmärksamhet vid korridorerna” — skrifver August Blanche — ”rymligare och bekvämare än Kungliga teaterns, inträder man i en teatersalong, hvars rikt ornerade logerader och avantscener i förening med de öfriga salongens hufvudprydnader, lampkronan och ridån, i och för sig själfva två mästerstycken, bilda något på en gång trefligt och prydligt”. Man frågade sig häpen, hur allt detta kunnat åstadkommas på åtta månader? Nu ger kapellmästaren tecken åt orkestern, som spelar en introduktion af Söderman. Ridån går upp och visar en rumsdekoration, hvilken på grund af sin prydlighet får applåd. Skådespelaren Blomqvist inträder på scenen och uppläser en prolog af skalden Ingelman, där det heter:
”Allt hvad finast sig i känslan röjer,
allt hvad djärfvast sig i handling höjer
upp mot ödets blinda öfvermakt;
ödets pil, som ondskan genombårar,
löjets gnista, stänkt på tidens dårar,
lastens falska fröjd och dygdens himmel,
allt i brännpunkt här är sammanbragt.”
Efter prologen följer Ahlströms uvertyr till Lings
sorgespel ”Agne”, som i fyra långa timmar pröfvar
publikens tålamod. Det var rysligt tråkigt. ”Ett af
den svenska poesiens flinthårdaste alster”, enligt
