icke ägde någon flotta. Vilhelm Erik Svedelius berättar i sina ungdomsminnen, hvilket starkt intryck denna komedi gjorde på honom, och han omtalar äfven, hur han såg ”Macbeth” gifvas därute på Djurgården. ”Torsslow och fru Torsslow spelade hufvudrollerna förträffligt” — säger han — ”men teatern var för liten för det stora sceneriet, hvilket därför förlorade mycket af sin gripande makt enkannerligen i scenen med häxorna, då Macbeth ser sina spöksyner”. Svedelius var äfven lifligt berörd af Torsslows spel som Richelieu, en femaktsdram af Bulwer.
Ända till 1843 fortsatte Torsslow sin verksamhet ute på Djurgården om somrarna. Om vintrarna spelade han i landsorten och i Finland, där hans repertoar 1839 omfattade icke mindre än trettioåtta pjäser. Aftonbladet skrifver i början af maj 1838: ”Torsslow, hvilken efter att förliden höst ha frånträdt bolaget med hr Deland såsom chef för egen trupp lämnat hufvudstaden, har efterhand gifvit representationer i Jönköping, Malmö, Kristianstad och Göteborg. Han har allestädes blifvit högt uppburen för sin skådespelartalang, ja, firad på både prosa och vers. Truppen har vunnit förstärkning, äfven repertoaren. Pasquillet, Tänk på Cæsar, Mjölnaren och hans dotter, Belgier och Spanjorer samt Michel Perrin äro de nya stycken Torsslow för med sig hem.” Djurgårdsteatern öppnades 13 maj med ”Pasquillet”, då han mottogs med lifliga applåder. Vintrarna 1840 och 1841—1842 uppträdde han, såsom förut omtalats, på teatern i Kirsteinska huset, hvarigenom han banade väg för det Lindebergska teaterbygget. I midten af maj 1843 öfverreste herr och fru Torsslow till
