införa och i teaterns förstugor anslå ordalydelsen i 1837 års förordning samt skärpte polisbevakningen. Spektatörernas ofredande stäfjades visserligen därigenom, men månglandet fortfor i det tysta, ty förtjänsten öfvergick det möjligen inträffande vitesbeloppet många gånger om.
Alltsedan den dramatiska och den lyriska scenen blifvit hopförda under samma tak, hade ständiga klagomål försports öfver de svårigheter detta medförde både från konstnärlig och praktisk synpunkt. Redan grefve Puke hade i sina årsredogörelser påpekat dessa missförhållanden. Som förut omtalats, blef talpjäsernas dagkostnad på operascenen ända till fyrtio procent dyrare än på den mindre teatern. Man måste ofta arbeta om nätterna för att hinna med dekorationernas omflyttning. "Att endast äga den stora operateatern" — skrifver grefve Gustaf Löwenhielm till Beskow från Paris 1831 — "är ett fördärf för hela den delen af repertoaren, som utgöres av operett och mindre talpjäser. Den bästa tafla lider af en disproportionerad bakgrund och ram. Dessutom har akustiken andra regler för sång, andra för tal, andra för den ampoulerade melopea, som kallas tragisk vers, samt för det vrål, som den svarta dramen fordrar, andra för den fint nyanserade, nästan läspande Marivaudagen. När de måste skrikas, förlora komiska maliser och salongsjoller allt sitt behag och ofta t. o. m. sin betydelse. Ofantligen ridikylt är att se Föregifna skatten spelt under takhimlar så höga som Armidas slott och under en avantscenhöjd som ett tempel." Han omtalar, att man på de stora Paristeatrarna vid småpjäsers
