34
högtiden. Men hvad det var för en högtid, det visste tyvärr icke guden, utan hade alldeles på måfå gått ut ur högen. Plötsligt får han se en dalkarl, som kommer gående från hufvudstaden, dit dessa då och äfven långt senare brukade vandra för att söka sig förtjänst med vedsågning. Guden frågar bonden:
”Jag hört här på en fest man sig bereder.
Vet du, hvarför den firas och af hvem?”
Jo då! det hade dalkarlen reda på,
”och hvad där sker förundrad du skall höra.”
Han ber guden sitta ned och berättar därefter i bunden form, huru ett Musernas tempel för femtio år sedan byggdes ”vid Mälarens sammanträngda strand”, ”hur skönt det blänkte”, och hur vidsträckt det bredde stiftarens lof. Med en för en dalkarl alldeles förbluffande kännedom om peruanernas religiösa inrättningar och historia omtalar han Coras och Alonzos kärlekssaga, och huruledes denna var den första pjäs, som där uppfördes, samt att nu efter ett halft sekels förlopp, ”ur glömskans långa hvila dragen, den sköna taflan visas än en gång”. ”Hvad!” utropar Brage förundrad. ”Ja, främling!” — fortfar dalkarlen —
”och skönt det blir att se för nya sinnen,
hur gamla tiden börjar om sitt lopp.”
Nu förvandlas dalkarlens berättelse till ett loftal öfver Karl XIV Johan, som just vid den tiden återkom till hufvudstaden efter lång frånvaro, hvarefter han afslutar sin framställning sålunda:
