"Nu, främling! festens ämne: Coras frälsning,
som firas skall, du känner, du förstår.
Jag lämnar dig. Tag mot min afskedshälsning!
Farväl!"
Han räcker näfven åt guden, som säger:
"Haf tack! det var så ljuft med dig få språka.
Och nu farväl! Din gång ej uppskof tål."
Dalkarlen går sin väg. Nu kommer det
besynnerligaste i hela prologen. Då Brage blifvit underrättad
om beskaffenheten af den fest, till hvilken han
ämnat sig, brydde han sig icke mera om att ”vandra
dit”, ehuru detta var hela ändamålet med hans
framträdande ur grafvens djup. Han gick helt simpelt
in igen i högen och lade sig.
Den betydelsefulla dagen högtidlighölls vidare genom återuppförandet af Naumanns invigningsopera ”Cora och Alonzo”, hvars vackra körer hördes med nöje. Äfven ariorna behagade dem, som icke därvid kunde minnas den tid, då Karsten, Elisabet Olin, Stenborg och Fransiska Stading utförde solopartierna, hvilka nu innehades af Lindström, Sofia Sevelin, Sällström och Henriette Widerberg. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro representationen, och folksången sjöngs efter spektaklets slut, men någon entusiasm rådde dock ej bland publiken. Man erinrade sig kanske med vemod den tid, då en sådan opera kunde i vårt land skrifvas och med framgång uppföras, hvilket nu icke var fallet. Måhända bidrog också till åskådarnas något tryckta stämning den prolog, hvarmed de före operan undfägnats, och
