naturlig hållning och anställdes som aktris under spelåret 1834—1835, men öfvergick sedan till Halls landsortssällskap och kom därefter till Finland, där hon dog. Det andra namnet var Peter Håkanson, som efter sin elevtid under några år uppträdde på Djurgårdsteatern, men från och med detta spelår till sin död 1838 tillhörde den kungliga scenen, där han gjorde sitt inträde som fabrikör Grönbuch i Kotzebues muntra treaktsfars ”Carolus Magnus eller Spektaklet i Kråkvinkel”.
Spelåret öfverflödade för öfrigt af debutanter. Aftonbladet anmärker i april, att de vankades ”liksom ärter på torsdagarna minst en gång i veckan”. Bland hela denna rad af numera glömda namn, hvilkas ägare delvis till och med fingo en kortvarig anställning vid den kungliga skådebanan, vunno endast två någon betydenhet i framtiden: Habicht och Dahlqvist. Fredrik Habicht hade förut varit på handelskontor, under hvilken tid han väckt mycken uppmärksamhet i Polymnia såsom amatörskådespelare (se del V sid. 98) och var öfver trettiotre år, då han 1 januari inträdde i elevskolan. Redan 29 mars debuterade han som Adolphe i Dalayracs ”De begge arrestanterne”. På grund af sin å sällskapsteatern vunna scenvana rörde han sig med stor säkerhet och ledighet i denna genom de många skiftande öfvergångarna alldeles icke lätta roll. Efter sin första aria hälsades han med en åska af applåder, och Aftonbladet yttrade, att teatern i honom gjort det bästa förvärf ”på mer än ett decennium”. Längre fram sjöng han Almaviva och Califen, men kom ändå
