pjäsen.” — Hur det förhåller sig med den ”egna uppfinningen” undrar jag dock storligen, ty den kvicka svenska prosadikten Uno von Trasenbergs författare Fredrik Cederborgh knåpade 1819 ihop en treaktsdram, som också hette ”Toni”, var byggd på samma ”verkliga händelse”, och hvars hufvudpersoner äro alldeles desamma. Pjäsen vittnar dock icke om någon större begåfning för dramatiskt författarskap, och Svensk litteraturtidning säger om den i mars 1819: ”Denna så kallade dram är ett högst medelmåttigt ting.” Cederborgh låter sin Toni, sedan hon blifvit skjuten af von der Reid, helt ”muntert” utropa: ”Jag känner, att jag blott är lindrigt sårad i axeln, jag kan ju både gå och stå.” Därpå bjuder hon de fängslade negrerna farväl, räcker sin hand åt officern i det hon säger ”kom!” — och ridån faller.
Emilie Högquist gaf i titelrollen ett nytt bevis på sin tilltagande konstutveckling, ehuru hon saknade den eld i sitt spel, som man väntar hos en sydländsk flicka i synnerhet af denna karaktär, och den korta dräkten ansågs icke vara rätt fördelaktig för hennes figur. Fru Bock lär däremot ha varit ganska lyckad som den otäcka mulattskan. Collberg hade som von der Reid en i det stora hela otacksam roll. Nyfikenheten hade första kvällen samlat fullt hus, och efter slutet hördes från flera håll i salongen starka applåder, men under hela kvällen för öfrigt förhöll sig publiken tyst. Andra och tredje gången stycket gafs var teatern endast fylld till hälften, och Argus föreslår att eklärera salongen de aftnar ”Toni” ges och sålunda försöka, om ej Lindebergs pjäs liksom den Lindgrenska prologen därigenom kunde få något
