70
skrek man: Mars! Mars! I trots af polisförbudet, som förnekar skådespelarna att visa sig efter pjäsernas slut, framträdde slutligen m:lle Mars förd af Firmin (Hernani). Trettio kvällar å rad uthvisslades ”Hernani” af Victor Hugos vedersakare, och trettio kvällar å rad hälsades stycket med stormande bifallsrop och handklappningar af hans anhängare. Hernanikvällarna liknade lika många drabbningar. Knytnäfsslag och käpprapp haglade, men romantikerna voro talrikare, yngre, kraftigare, bättre handledda och hemförde också segern. Pjäsen bibehölls på repertoaren, och ännu efter nära ett sekel äger den kvar denna nyhetens hela behagfulla fräschör, som blott få gamla pjäser förunnas, och en odödlig ungdom tycks doña Sol beskärd liksom Hernani. — Af begär att förläna sina dramer ett rikare innehåll och större omväxling gör sig Hugo emellertid icke sällan skyldig till brott mot skönhetens och den goda smakens eviga lagar. Språket öfvergår från den högsta lyrik till det plattaste joller, från den vildaste galenskap till den sublimaste poetiska inspiration, och det var nog inte utan skäl som Franska akademiens ordförande mr Salvaudu, när Hugo ändtligen tog sitt inträde därstädes, hälsade honom med en af de elakaste ordlekar, som någonsin sagts: ”Vous avez introduit l’art scénique (l’arsénique) dans notre littérature”. Men en praktfull stämning, en mäktig patos finnes i dem alla, den romantiska ådran flödar där ymnigt, och med rätta ha sådana verser som Karl V:s monolog i ”Hernani” blifvit berömda för sin skönhet. I tankarnas djup, i bildernas nyhet och prakt samt i öfvergångarnas djärfhet och lyckade
