tillfällen sett sig af scenens vänner omfattad”. Dagligt Allehanda hälsade med mycket bifall denna teaterstyrelsens gärd af deltagande för den utmärkta artisten. Det ansågs vittna om ”liberalitet och frihet från allt byråkratiskt högmod, vår tids värsta smitta”. I sammanhang härmed påpekades ännu ett drag, som i hög grad hedrade direktionen, nämligen att den utverkat Kgl. M:ts tillåtelse att få ge ett spektakel till förmån för teaterdirektören Djurström, hvilken lidit en svår ekonomisk förlust genom en eldsvåda i Karlshamn. ”Åter en spik i fördomarnas och aristokratismens likkista!” utbrister tidningen.
Den effektfulla treaktsdramen ”Hedvig eller Banditbruden” gafs för första gången 15 april till förmån för fru Frösslind, och både drottningen och kronprinsparet hedrade genom sin närvaro recettagerskan, som dessutom fick glädja sig åt en fullsatt salong. Pjäsen var skrifven redan 1812 af Tysklands Tyrtaios, den tjuguettårige skalden Teodor Körner, hvilken året därpå, samma dag som han diktat sin af Atterbom öfversatta härliga ”Svärdsång”, blef dödsskjuten under kriget mot Napoleon. Det är ett af den unge författarens mest spännande och fantastiska stycken, ehuru ingalunda något konstverk af högre ordning. Amalia von Helvig säger i ett bref till Atterbom augusti 1816, att hon sätter Körners dramatiska stycken under det medelmåttiga, och detsamma gjorde ju Anders Lindeberg också. Och många af situationerna äro visserligen upprörande för känslan, det skall villigt medgifvas, men den lyriska flykten ger ändå dramen för den tiden ett visst värde, som kraftigt understöddes genom ett
