82
lustiga anekdoter. En operaafton hade han under en mellanakt talgat strängarna på altviolinisten Holmströms instrument, hvilken i början af följande akt hade ett litet solo att spela. När ögonblicket kom, fick denne icke fram ett ljud, men till kapellmästarens öfverraskning och de öfrigas munterhet kommo tonerna i stället från Gehrmans violoncell. Ett annat, något gröfre skämt förtäljer Oskar Wijkander i sina Minnen. En basunblåsande kamrat hade en afton spelat Gehrman något fult spratt, och han beslöt att hämnas, hvilket han också gjorde på ett högst egendomligt sätt. Han smög sig nämligen ned på Operakällaren och återkom snart med ett parti inlagda strömmingar, hvilka han oförmärkt under entreakten praktiserade in i basunen. Akten börjas; den intet ondt anande blåsaren förde instrumentet till sina läppar, och i nästa ögonblick flögo under ett häpnadsväckande basunoljud strömmingarna rundt omkring i orkestern.
Sedan Per Sevelin på sin recett 17 maj först fått visa sig, hälsad af publikens jubel, i sin gamla glansroll baron Torrved i ”Ålderdom och dårskap” (se del IV sid. 188, 189), uppfördes för första gången Scribes komiska treaktsopera ”Fra Diavolo” med musik af Auber. Den senare var som bekant en af de graciösaste, elegantaste och mest parisiska tondiktare Frankrike ägt, en värdig arfvinge till Boïeldieu, med en ännu mera glänsande kolorit än denne mästare, Aubers egendomliga stil — en modernisering af den äldre opéra-comiquen — når sin höjdpunkt i denna tonskapelse, jämte ”Muraren” och ”Den stumma” hans bästa arbete. Rika, ständigt växlande melodier,
